Att leva på hoppet...

Så blev det då dags. Det blev den dag som Robban fasat för sedan den 23 februari 2008. Då, på sin 30-års fest, fick han nämligen ett Bungyjump i present av några kompisar. En ganska vågad present att ge bort kan jag tycka, men Robban var fast besluten att genomföra hoppet, även om hade lite svårt att sova igår kväll och lite svårt att äta i morse. Han hade en inbokad tid i Nacka Strand klockan 11.00 idag och vi begav oss dit för att kolla läget. Trots att han dessutom är lite höjdrädd så beslöt han sig för att han i alla fall skulle åka upp och känna hur det kändes.

Vi anmälde att vi var där, Robban fick en nummerlapp och efter 10 minuter ropade de upp hans namn. Han följde med och blev riggad med sele och säkerhetsanordningar. 

Helt plötsligt vinkade han, gick in i buren och den började stiga uppåt. Han hade en instruktör med sig som pratade med honom och han såg väldigt koncentrerad ut.

Det kändes som om korgen aldrig skulle stanna, men så gjorde den det. Och där, på 55 meters höjd, vände han sig om och började gå ut mot kanten. Jag visste fortfarande inte om han hade bestämt sig för att hoppa än. Det såg lite läskigt ut eftersom det blåste ganska mycket och korgen vinglade lite fram och tillbaka. Och så helt plötsligt ser jag att han lutar sig framåt...

... Och faller handlöst rakt ner mot vattnet med huvudet före! Hjälp! =) 

Men trots att det såg lite läskigt ut så såg jag att han gillade. Att han njöt av varje sekund.

Och mycket riktigt sa han efteråt att det var det absolut coolaste han gjort någonsin och att han rekommenderar alla att göra det. Han hade sån sjuk adrenalin i kroppen när han kom i land att han inte kunde stå still eller sluta skaka. Det är inte utan att man blir lite stolt över sin fästman som har utmanat och vunnit över en av sina rädslor... =)